Max och Saga

Titta på dessa vackra ansikten.

Så glada och oskylldiga och ovetandes.
Dom lever inte längre. Dom blev mördade med en hammare.
Max och Saga heter dom.


Jag sitter på jobbet just nu och i en liten paus i jobbet hittade jag Emma Jangestigs blogg. För den som inte känner igen namnet så var det hon och hennes två barn Max och Saga, som blev överfallna i sitt hem av en svartsjuk och psykiskt sjuk tyska vid namn Christine Schürrer, för tre år sedan.
Jag har alltid tyckt att hela händelsen är otroligt sorglig och jag kunde inte låta bli att börja läsa bloggen.
Jag fastnade helt och jag kunde bara inte slita mej.


Emma svarar mycket på frågor från de som läser hennes blogg, och hon svarar på allt från hur hon orkat leva vidare till vad som hände efter att hon öppnat dörren för tyskan. Allt detta gör ju att man tycker att det är ännu sorgligare.
Det är tur att jag för tillfället sitter i min egna lilla vrå på jobbet, för jag har inte kunnat hålla tårarna tillbaka. Det går ju inte att låta bli att beröras när man ser in i de där glada barnens ansikten och tänker att de vid det tillfället då bilden togs, så hade de förmodligen inte så lång tid kvar att leva.
Max var 3 år och 10 månader och Saga var 1 år och 10 månader när det hände.


Jag kan inte ta till mej hur man orkar leva efter att ha förlorat sina barn på det här sättet. Jag vet ju att jag skulle göra vad som helst för att skydda min dotter från att fara illa. Jag tror inte ens att jag skulle dra mej från att slå ett annat barn om det gjort något tillräckligt illa. Så känner jag nu. Jag vet ju inte om man verkligen skulle skrida till handling när det väl kom till kritan, men viljan hade nog funnits där ändå.
Tänk då om någon skulle döda ens barn. Jag tror verkligen att jag skulle döda den människan. ALDRIG att den människan skulle komma undan. ALDRIG!
Det är synd att tortyr inte finns på den svenska straffskalan i dom lägena.


Emma har skrivit en bok "Varför gråter inte Emma", som handlar om hela den hemska händelsen. Den vill och ska jag läsa.

Max och Sagas grav

Skrattar bäst som skrattar sist

Idag känner jag mej riktigt nöjd med mej själv! Det var rätt längesen jag gjorde det så det känns riktigt riktigt skönt. 

Anledning #1:
De ringde från Ringhals alldeles nyss ang. det nya jobbet och frågade om jag kommer på måndag. Självklart gör jag det. Känns underbart att äntligen få jobba med det man blev anställd för från början, eller något liknande i alla fall. Att man inte behöver sitta där på söndagskvällen och halvt om halvt våndas över att man har ännu en veckas jobb framför sig innan man blir ledig igen. Det är lite av en lyxvara när jag tänker efter.

Anledning #2:
Var ute på min första intervallträning idag. Kan väl egentligen inte säga så mycket om den med tanke på att jag inte har något att jämföra den med, men det kändes bra, och det var härligt att bara ge allt i spurten! Min kondition är pinsamt dålig, men jag var ändå ute i en halvtimme så helt bortkastad tid var det nog ändå inte. Vet inte hur lång tid man får räkna med för att bygga en bra kondition, men det får väl ta den tid det tar då. Jag har i alla fall gjort vad jag kan idag, och imorgon är det ju kickboxning som gäller så då blir det ännu mer konditionsträning antar jag.

Downside:
Jag önskar så innerligt att jag hade all tid i världen till träningen. Jag skulle vilja se hur långt man kan gå, men det funkar ju inte med barn + en sambo som tränar samma sak. Jag rent ut sagt hatar att jag inte kan satsa till 100%. Vart kommer man då liksom? Jag vill inte vänta på bättre tider. Jag vill ju nu!
Det måste väl gå att lösa. Jag fattar faktiskt inte varför Fredrik har så svårt för att träna mej. Hur gärna jag vill förstå det så gör jag det inte. Jag accepterar det, men förstår det inte.

Jag måste inte ha Fredriks hjälp. Jag skulle lika gärna kunna gå till nån annan. Om det nu finns någon som vill hjälpa mej. Men problemet är att jag ändå inte har råd att ta massa privatlektioner, så då kan jag ju inte heller begära någon annans hjälp.
Därför behöver jag Fredriks hjälp. Sedan så är han en sju helsikes bra tränare också, och varför nöja sig med det sämre då? Det var ju ändå han som sa att han skulle göra mej till "ett monster i ringen".
Men även om jag fick någon annans hjälp så skulle jag i alla fall inte ha någon som passar Linnéa när jag tränar. Den enda som eventuellt skulle kunna hjälpa till vill av någon anledning inte. Jag vet att jag inte ska vara beroende av någon annans hjälp när det gäller henne, men jag tycker att hon borde vilja passa henne oftare än hon gör.

Men jag kan ju konditionsträna istället. Jag kan ju springa när Fredrik är hemma, eller vänta lite, han är ju aldrig hemma... Men det är väl inte så konstigt heller när han har ett helt kampsportcenter att sköta. Men jag får ju aldrig tiden till att göra vad jag kan. 
Jag är inte nöjd med att träna tre gånger i veckan. Då tar det för lång tid innan jag blir bra.
Jag får väl gå upp och springa innan jobbet då. Då sover ju Linnéa plus att Fredrik är hemma. Kommer bli jäkligt tidiga kvällar i fortsättningen.
Men om man tränar på centret måndag, onsdag och lördag, så kan man springa samma dagar fast på morgonen innan jobbet.

Mitt största problem är självdisciplinen. Hade Fredrik hjälpt mej och pushat mej så hade jag kommit ut och gjort detta utan problem, men utan hans hjälp så hittar jag lätt på ursäkter. Jag är även ett godismonster utöver det vanliga så lite hjälp med vad jag ska äta hade heller inte skadat.

Ha Ha Ha Haaaa!!

Jag vet inte ens om någon tar mej på allvar när jag säger att jag vill satsa till 100% och vinna massa matcher. Vissa hävdar hela tiden att Linnéa kommer i kläm för att hon är på centret så mycket. Bullshit säger jag. Hon tycker det är jättekul att vara där.
Sedan är det tydligen så att det är vissa som tror att jag tränar för att jag är svartsjuk av mej.
Trodde ju att några av dessa människor kände mej bättre än så. Men jag får väl utgå från att de själva är så lata och missnöjda med sig själva att de inte kan unna en annan glädjen i att äntligen ha hittat något jäkligt kul att lägga sin energi på.
Jag tänker inte låta det komma i vägen för mej i alla fall.

Skrattar bäst som skrattar sist!