Pappa ringde mig och frågade vart jag var. Klockan var väl runt 8 på morgonen den 26 maj. Jag var hemma eftersom jag inte hade orkat jobba sedan torsdagen då jag fick reda på exakt hur allvarligt det stod till med min lillebror.
Jag svarade att jag var hemma. Att jag var vaken men att jag inte hade gått upp. Men jag hade redan dåliga vibbar när jag såg på min telefon att det var pappa som ringde. Han brukar visserligen ringa varje dag och sedan Pierre hamnade på sjukhus så har vi hörts av ännu oftare, men att han ringde så tidigt hade nog aldrig hänt tidigare.
Ändå kom allt som en chock! Min lillebror hade avlidit bara några minuter tidigare :(
Jag tror inte att jag fattade först vad pappa sa, men det sjönk in till slut.
Tack och lov att jag inte var ensam i den stunden.... Jag bröt ihop totalt... Pierre... Borta.. Samtidigt som jag förstod vad det innebar så kunde jag ändå inte ta in den totala innebörden av vad det betydde...
Just då visste jag till 100 % att jag ville åka tid och se honom, ta ett sista farväl...
Så vi åkte dit. Jag och Fredrik... Linnéa lämnade vi på dagis.
När vi kom dit kände jag mej mer och mer osäker på att jag ville gå in i rummet där Pierre låg. Min familj mötte mig precis utanför hissen och ville nog leda in mej i rummet tror jag, men jag visste inte om jag vågade se honom. Mamma sa att han ser precis ut som när han sover, bara lite blekare.
När jag kom inte genom dörren till hans rum så kände jag mej nästa panikslagen. Jag såg något väldigt blekt på sängen och vände mej om i samma sekund för jag vågade inte se honom. Jag klarade inte av tanken på att se min lillebror död. Usch, jag börjar gråta bara av att tänka på de nu när jag skriver.
Man jag ville ju ändå se honom, och jag vet att jag hade ångrat mej om jag inte gjorde det, så jag gick in till slut. Och det lovar jag, aldrig har jag varit med om något så hemskt :( Så blek och så insjunken i ansiktet, men ändå var han så fin... Min älskade lillebror... min kämpe.. Han va alldeles kall.
Det går inte att beskriva. Jag vet att jag upprepade samma sak säkert 10-20 gånger när jag höll om honom där han låg. "Kom tillbaka, kom tillbaka, snälla, snälla". Om och om igen.
Usch, jag orkar inte...
Jag har nog aldrig gråtit så mycket som den dagen. Nu, vissa stunder så kan man ta det ganska bra och så hoppas man att det värsta är över (fast givetvis fattar man ju att det inte går så fort, och det är nog inte meningen heller), sedan får man ett sammanbrott och ångesten får nästan inte plats. Jag bara undrar hur länge det kommer att vara så här. Jag orkar och vågar knappt va ensam. Helt sjukt.
Jag har alltid trott att detta livet inte kan vara allt man får. Det måste finnas något mer, men nu när det blev så aktuell så tvivlade jag. Men jag fick låna en bok av min svärmor, som alltid har trott på det "övernaturliga", jag vet inget annat sammanfattande ord för det. Det är en bok som heter Ljusfolket, och är skriven av ett medium som heter Benny Rosenqvist. Den handlar om "andra sidan" och om vad som händer när man dör. Man får tycka vad man vill om allt det där men den har hjälpt mej enormt mycket. Jag fick låna den innan Pierre dog och hade nästa läst ut den när det hände.
Det som händer (och som man får höra av många som har haft en nära-döden-upplevelse, att livet passerar i revy) är att man får se sin "livsfilm".
Jag visste ju inte om jag skulle tro på allt detta, eller om jag vågade tro på det, eftersom det var så avgörande för om jag någonsin skulle få träffa Pierre igen.
Men, hur som helst, mn får tro vad man vill men det sista som Pierre sa, som han sa till Veronica, fick mej övertygad om att allt är sant. Till saken hör att Pierre inte har läst boken.
Det sista han sa var "var det här alla avsnitten?"
Var det här alla avsnitten? Varför skulle det vara det sista han sa, av alla miljontals möjliga saker han kunde ha sagt. Det mest logiska för en döende människa med någon brevid sig borde väl vara något i stil med "jag älskar dej, hälsa alla att inte vara ledsna"?
Men det var det inte.
Pierres sista ord, tillsammans med Veronica:
-Var det här alla avsnitten?
-Ja, Pierre, det var det. Var det bra då?
-Ja, det var det!
--------------------------------------------------------------------------
Vila i frid min älskade undrebara lillebror!
Du var och är så genuint älskad av så otroligt många och jag saknar dig så jag tror aldrig tårarna kommer ta slut.
Finare och vänligare människa än du fanns inte, och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
Vi ses på andra sidan.
Jag ÄLSKAR dej, "gumman"...
SvaraRadera