Varför sörjer jag så konstigt för?

En hel dag har jag lyckats att inte bryta ihop. Först nu börjar ångesten komma krypande, så jag tog en sobril och inväntar effekten av den.
Men ska det vara så här? Jag får ju dåligt samvete gentemot Pierre att jag inte gråter mer än jag gör...
Är det nåt fel på mej eller? Jag saknar ju honom så vansinnigt mycket och ändå så kan jag redan skratta och vara glad :S Vissa som träffade mej idag måste ju ha undrat hur jag kan verka så uppåt redan.
Jag har aldrig varit med om någon sådan här sorg innan så jag vet inte om detta helt enkelt är mitt sätt att hantera det hela. Jag funderar på om det är så att jag är i något förnekelsestadie eller nåt. Eller att jag helt enkelt inte har lyckats förstå vad som har hänt... Det känns så förvirrande alltihop.

Kanske blir det verkligare imorgon när vi ska planera inför begravningen... Men tänk om det ändå inte får mej att reagera annorlunda. Min sorg är enorm innombords, men den syns inte på utsidan. Hur går det ihop egentligen?
Kan det kanske ha att göra med att jag hela tiden har Linnéa att ta hand om. Eller, som det känns just nu iaf, så funkar allt bra så länge som Fredrik är närvarande, vilket han har varit ända sedan det hände förutom lördagen då han hade massvis med saker att göra. Då var jag själv på kvällen, för på dagen hade jag besök av pappa och bror med familj. Allt funkade bra då ända tills dom åkte hem, då blev allt 1000 gånger jobbigare.
Åååh vad jag önskade och längtade tills Fredrik skulle komma hem då. Jag känner mej väl helt enkelt så trygg med honom att det till och med lyckas dämpa ångesten och, kanske inte sorgen, men att åtminstånde få mej att må relativt bra trots allt som hänt. Det är väl det som kallas kärlek antar jag.

Det är också en sak som gör mej så otroligt ledsen, att Pierre aldrig fick känna hur det är att vara riktigt kär :( Det ska ju vara alla människors rätt att för göra det. Och han borde fått chansen att uppleva hur det är att få barn. Den mest fantastiska upplevelsen i världen.
Du missade så mycket Pierre. Och det gör allt så mycket mera sorgligt. Jag vill att du ska komma tillbaka.....