Usch vad har jag varit okonsentrerad idag :( Jag har haft en oroskänsla i magen hela dagen och jag kan inte få bort den. Men den har väl att göra med imorgon. Jag fattar inte hur jag ska orka!
Hur hanterar man sådana här saker? Jag har fått oros- och ångestdämpande till hjälp, men jag vill helst inte använda dom imorgon. Samtidigt som man vill skydda sig från att bryta ihop totalt så vill man ändå inte missa den här "chansen" att sörja och gråta ut. Det känns som att det vore fel att döva känslorna på en begravning. Jag kommer att ha med mej dom oavsett, men det ska väl mycket till om jag ska använda dom. Känslorna liknar närmast panik när det är som värst. Och det finns inget som går att ändra på. Han är ju borta. Hur jag än vrider och vänder på det så återstår det faktumet. Hur glad jag än är vissa stunder över annat i livet, så återkommer verkligheten och då finns han fortfarande inte där. Och så kommer det alltid att vara. Man kan inte undkomma det..... Det är nog det jobbigaste av allt. "Aldrig mer" har fått en helt ny innebörd....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar