Att prata för Pierres minne vidare

2 dagar kvar till semestern!

Idag när jag lämnade Linnéa på dagis så var det personal från andra avdelningen som öppnade. Inget konstigt med det, det är ju många som har semester just nu. Men det är ju väldigt sällan jag pratar med dom, eftersom det annars (nästan) alltid är personal från Linnéas avdelning som öppnar.
Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det, och det är egentligen oväsentligt, men hon frågade om det var jag som hade förlorat min bror. "Ja, det var jag" svarade jag då, och så fortsatte vi prata lite om det. Och jag blir faktiskt glad när någon frågar mej om Pierre! Det känns skönt att få prata om honom och om vad som hände. Det är så synd att så många är rädda för att fråga, antingen för att de inte känner mej tillräckligt bra, eller för att de är rädda för att vara påstridiga som vill fråga om något som varit en jobbig upplevelse. Men varför egentligen? Det värsta som kan hända är ju att personen i fråga säger att "jag vill helst inte prata om det". Och då är det ju lugnt. Jag har väldigt svårt att tro att nån skulle tycka illa om en person för att den bara frågar. Hellre att man frågar än att man ignorerar det som om det aldrig hade hänt.
Det för ju Pierres minne vidare.

Jag har inga problem alls att prata om Pierre. Vissa stunder kan det vara jobbigare än andra, men för det mesta så mår jag bara bra av det. Och för min del spelar det ingen roll om den som frågar är en närstående person eller en mera ytlig bekant, som t.ex. dagispersonalen som öppnade idag. Det skulle inte ens göra nåt om en helt obekant person frågade för att hon i förbigående hört vad som hänt.
Det är ju min egen bror det handlar om. Hur skulle det kunna vara jobbigt att prata om?