Nu är jag hemma hos pappa med Linnéa och Fredrik :) Vi stannar väl inte såå himla länge idag, men vi ska ju till Pierres grav och till mamma en snabbis sedan också.
På tal om Pierres grav. Jag får ju mina dippar ibland och då kommer det en massa olika tankar. Här om kvällen kom en sådan dip, och med den kom tankarna. Att ha varit med om en sådan här förlust av min egen lillebror måste vara något av det jobbigaste man kan gå igenom.
Men... Om nu alla i min familj får vara friska och starka livet ut, vilket man får hoppas att de får, så kommer jag bli sist kvar... Mamma och pappa kommer gå bort före mej, Veronica och Morgan är såpass mycket äldre än mej så dom kommer också att försvinna före mej. Fredrik kommer förmodligen försvinna före mej han med. Jag blir ju sist kvar av mina familj, med undantag för de barn som finns i familjen. Men alla mina syskon och mina föräldrar kommer försvinna innan mej. Så jobbigt som det har varit att hantera detta, trots allt stöd man har haft från sin familj, hur jobbigt kommer det då inte bli att gång på gång gå igenom det igen och för varje gång ha en mindre i familjen att dela det med, och, att till sist vara helt ensam med sorgen.....?
Usch! Jag fasar för när den tiden kommer :(
Jag vet att man inte ska tänka så, men det går ju inte att styra tankarna riktigt när man är så där ledsen. Men faktum kvarstår ju ändå. Om alla får leva ett långt och friskt liv så kommer jag bli kvar sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar