Saknaden gör så ont!

Igår var det en jobbig dag igen :( Det känns som att det här jobbiga dagarna kommer oftare och oftare. Jag som trodde att det sakta (givetvis) men säkert skulle bli lättare att hantera. Det blir det uppenbarligen inte. Det blir bara jobbigare och jobbigare. Tankarna på Pierre kommer oftare och oftare och tårarna kommer med tankarna.
Jag kan tänka mej att det är trist att läsa om detta om och om igen (för er som nu läser), för jag varierar mej väl inte jättemycket när jag skriver om detta. Men jag skriver först och främs för mej själv, och dom som vill ta del av det får väldigt gärna göra det.

Igår lipade jag som ett litet barn :( Stackars Linnéa. Hon kommer springandes när hon ser mej ledsen och säger "det va inte meningen". Lilla pluttan, hon tror att det är hon som gjort nåt dumt, men jag förklarar alltid för henne varför jag är ledsen, för även om hon är så liten så tror jag hon förstår mer än man tror. Visst, hom kanske inte har den uppfattningen än om vad död är för nåt, men hon vet ju vem Pierre är, och att vi aldrig mer kan få träffa honom. Hon vet att han var väldigt sjuk, men att han mår bra i himlen nu. Hon vinkar till honom ibland "högt upp i himlen" så hon vet allt vart Pierre är nu.

Men det gör så ont :( Och situationen kommer aldrig att förändras. Förmodligen kommer jag att leva i många år till, och det är lika många år av saknad och den känns så oändlig. Ska jag behöva sakna honom i kanske 60 år till :( Det är ångestframkallande att veta hur lång tid det är kvar tills jag slipper ha så ont av saknad. Det är nästan så man längtar till det är dags. Hur hemskt det är låter. För jag saknar honom så jävla mycket.