Några minuter i åtta på morgonen för 5 månader sedan ringde pappa och väckte mej och berättade med gråten i halsen att det var över. Usch vilket sammanbrott jag fick då. Jag bara skrek och grät och ville inte ta det till mej. Det var en helms panikartad känsla. Att något så hemskt hade hänt och hur man än vände och vred på det så kunde man inte ändra på det.
Det var ju inget som jag på allvar trodde skulle hända. Hoppat är ju det sista man förlorar och att Pierre inte skulle klara sig fanns liksom inte med i mina tankar, för det var så himla ofattbart. Inte ens när han låg på sjukhuset och mådde som sämst och hade den där hemska infektionen i kroppen så fanns det med på kartan. Det enda man hade i huvudet var infektionsvärdet och att det skulle gå ner så att han kunde fortsätta behandlingen. Jag hade inte en tanke på hur mycket tumörerna skulle hinna växa till sig utan cellgiftsbehandlingen. Det var liksom som en paus i hela cancerförloppet medans han behandlades för infektionen. Snart skulle den bli bra igen och då skulle Pierre kunna forsätta den vanliga behandlingen.
Men så blev det inte...
Jag sköt alla hemska tankar åt sidan än att Pierre skulle klara sig. Det fanns ingen annan möjlighet, och jag tror kanske att det gjorde det hela ännu mer chockartat när jag väl fick beskedet om hans bortgång. Fast jag vet inte om det hade spelat någon roll ändå. Min lillebror dog ju så jag har svårt att tro att jag skulle reagerat annorlunda även om jag hade ställt in mej på att han skulle dö.
Frågan är om man ens kan ställa sig in på en sån sak? Åter igen, hoppet är ju det sista man förlorar. Det är ju inget man påverkar själv....
 |
| Pierre på en Halloweenfest |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar