Tankar om cancer och döden...

Skallebank står överst på schemat idag :( Alltid är det nåt känns det som. Men man ska inte klaga, det kunde väl säkert ha varit värre.
Igår kväll satt jag tex och roade mej med att kolla på ett program om bröstcancer. Det kunde man ju haft om man hade haft otur. Två av de fem kvinnorna som var med i programmet dog av det för att det hela tiden spred sig. Ja, man kunde ju ha varit död också (läses ironiskt för den som inte fattade det) men det är man ju inte.
Jag kan ge mej tusan på att jag också får cancer så småning om. Jag tänker i alla fall ställa in mej på det, för den där jävla sjukdomen härjar fritt i min familj/släkt. Jag vet inte om det är nåt som är ärftligt, men morfar dog i cancer, farmor dog i cancer, mormor fick cancer men överlevde, mamma fick cancer men överlevde och min lillebror fick cancer och dog i det. Så varför skulle jag klara mej? Enligt probgrammet igår så är inte bröstcancer ärftligt, men bröstcancergenen är det, vilket i sin tur ökar risken för att få det.
Jag vet inte i fall mamma har den genen, och jag är osäker på vilken typ av cancer som mormor hade, men jag tänker i alla fall vara inställd på att jag också kommer att få det, så kanske inte smällen blir lika stor när den väl kommer.
Jag är i alla fall inte rädd för att dö längre, för nu finns ju Pierre på andra sidan och väntar :) Enda nackdelen är väl att inte få vara en del av Linnéas liv längre.