Skulle det vara en familj bestående av ett gift par, x antal barn, en villa i förorten, två bilar och ett par husdjur, relativt gott om pengar?
Eller skulle det vara ett liv där man hade allt det man önskade sig? Fast då hade man ju inte haft något att längta efter.
Det kanske är så enkelt som att ha det som är viktigast för var och en? Familj och vänner i vått och torrt.
Det kanske inte är meningen att det någonsin ska vara helt perfekt, just för att man hela tiden ska sträva efter nåt. Det kanske är det som är "meningen med livet". Om det nu finns nån sådan.
Det låter kanske mest som massa filosofiskt trams kan jag tänka mej, men jag funderar över sånna här saker ibland. Som nu det senaste till exempel. Sedan ett halvår - år tillbaka så har det hela tiden varit nåt. Var det inte bristen på jobb som flaggade högst i topp så var det den egna eller familjens hälsa. När detta hade passerat så höll allt annat på att rasa, och till sist, när man trodde att nu börjar allt ordna upp sig, ja då krisar det på jobbfronten igen. Ska det aldrig ta slut undrar jag?
Så därav mina så väldans djupa funderingar i början av inlägget. Alla har väl någon gång sett det där utåt sett perfekta förhållandet. Med ett vackert par, två fina barn, fina bilar och ganska stor villa (minst ett gästrum måste det ju finnas). Nu kanske jag överdrev lite, men som sagt, en familj som verkar helt problemfria,
Finns dessa människor på riktigt?
För ett par år sedan såg jag en intervju med Robbie Williams där han berättade en del om sitt privatliv. Bland annat så berättade han att hans fickvän och han aldrig nånsin hade bråkat under deras treåriga förhållande. Vad drar man för slutsatser av det? Jag kan inte låta bli att tro att pengar spelar stor roll där. Jag menar, hur ofta är det inte som tjafs i ett förhållande handlar om pengar, direkt eller indirekt?
Fast det kan ju inte enbart handla om det heller. Hade det gjort det så hade vi nog slagit ihjäl varandra här hemma :P
Nej skämt å sido. Jag tycker själv att det senaste årat har varit fullt av jobbiga saker, men det har ju inte varit förjäves heller kan jag tycka. Inte för att jag någonsin skulle vilja uppleva den skiten igen.
Men när allt verkligen höll på att gå åt skogen, så insåg man ju vad som verkligen betydde något.
Utan min familj så skulle jag nog inte orka med någonting. Men det hindrar mej ju inte från att längta efter att bara få pusta ut mellan problemen. Att "bara" behöva gå till jobbet en tidig morgon när man är trött som ett ägg är ju egentligen en lyxvara. så länge man väljer att se det så.
Jag har kommit fram till att det sällan är jobbigt att göra saker. Att tänka på dom innan man ska göra dom däremot, det är jobbigt det.
Nej nu får jag inte bli för djup. Dags att simma mot ytan igen.
Men det är ändå en ganska bra idé att skriva ner sånna här saker. Skulle jag bara gå runt och fundera på detta så skulle jag inte kunna hålla ordning på tankarna. Kommer garanterat att komma fler inlägg i den här stilen.
Snart kommer min lille tommelibo hem hoppas jag. Han är saknad på hemmaplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar