Det senaste i en längre korthet

Ny vecka... Halvny i alla fall, det är ju ändå tisdag menar jag.
Jag insåg att jag inte hade skrivit på ett tag och då kommer, inte en måste-skriva-känsla, utan en känsla av att jag missar för mycket om jag inte skriver snart.

Jag har inte tränat på ett tag, dvs jag har inte varit ute och sprungit på bra länge. Det är ju på grund av halkan i och för sig (trött jag är på den här vintern nu!), men till och med mina annars så frekvent utövade egna övinger här hemma har halkat (haha, det var ju fyndigt ju!) efter. Och det är jag inte nöjd med. Skärpning där!

Snart är det ju dags att börja med kickboxningen med. Ska bli så himla skoj :D Det är nog det som jag ser fram emot absolut mest just nu. Konstigt egentligen, jag som aldrig gillat att träna innan. Inget utom boxercise (heter det så?) som det fanns på gymmet där jag en gång tränade. Men det kanske inte är samma sak direkt, men det är ju nåt liknande i alla fall och då vill jag ge det en ärlig chans. Undrar hur långt jag kan gå? Frågar mej ofta det numera.



Helgen gick fasligt snabbt, och inte började den bra heller. Ett samtal efter att jag slutat jobbet och så var förutsättningarna helt annorlunda för väldigt många människor, men framför allt för en. Det känns så jävla orättvist att detta ska hända en helt genomsnäll och underbar person! Det finns ju ingen rättvisa! Hade det gjort det så hade detta inte hänt. Det är pedofiler och mördare och sådana som ska ha den här skiten, men dom kommer alltid undan. Alltid. Jag kan tänka mig flertalet människor som jag hade önskat detta till, hur elakt det än låter, men nej då, dom lever gott givetvis.

Jag bara hoppas att det inte är värre än vad vi redan fått veta, för då tror jag verkligen att det kommer att blir bra igen, men det är ovissheten som är så jobbig. Och i värsta fall resultatet.
Jag vet inte om Du läser det här, men jag hoppas att Du är okej med att jag skriver om det här. Jag ska inte nämna några namn.
Jag lämnar nog det ämnet nu.

Jag fick en bil att köra av vägen i onsdags. Känns underbart faktiskt. Han förtjänade det ut i fingerspetsarna dessutom. Fast annars hade det ju inte kännts bra så klart.


Jag hade precis släppt Linnéa på dagis och var på väg till jobbet när den stor bil ligger alldeles i arslet på mej. Jag bromsade lite lätt för att han skulle fatta att han borde utöka avståndet, men han var nog lika trög som hans bil var stor för han låg lika nära för det. Då bromsade jag ganska hårt i stället. Så hårt att jag nästan stannade och det resulterade i att han fick väja upp i snödrivan för att undvika att krocka med mej :P

Rätt åt honom, tänkte jag och puttrade vidare, nöjd över att dagen hade börjat så bra.



Så var det bio i söndags. Min syster passade Linnéa åt oss så att vi fick lite egentid. Vi skulle gått och sett Narnia i 3D, men Martino som fick i uppdrag att boka bestämde på eget bevåg att ändra till en annan film i 3D. "Tron" (inte som att man tror på något utan det uttalas tronn).

Se aldrig den! Mer flippad film får man leta efter. Inofficiellt och helt utan ord bestämdes att Martino aldrig mer får boka film när vi ska på bio.

Se helst inte den här filmen.

Men man ska väl inte klaga på honom för mycket, för hade det inte varit för honom så hade vi ju inte gått på bio alls, och det uppskattades inte minst av mej att få komma ut lite utan att behöva vara mamma.

När vi väl var på väg in till salongen så kom jag att tänka på att det var första gången som jag och Fredrik var på bio tillsammans. Dejten som de flesta par avverkar inom ett par veckor av sitt förhållande drog vi ut på i nästan 4 år!

Men med tanke på att vi hade två små barn med på vår första dejt, så kanske detta ändå inte var så konstigt trots allt :)

Vi får väl se vad restan av veckan har att ge. Jag hoppas att jag kan känna mej glad i slutet av veckan, trots att jag kanske vet mer om situationen då.

Tror man tillräckligt mycket på något så kanske det blir så. Kanske i alla fall. Det är värt ett försök om inte annat.

So short...

"EXERCISE"

Pustar ut... Har precis satt mej ner efter dagens bravader.
Det finns inte mycket som går upp mot att bara få sätta sig i soffan och njuta av kvällen efter att man flängt runt en hel dag, först på jobbet och sedan hemma med allt vad det innebär.

Idag har vi dessutom hunnit med ett två-årskalas. Lille kusin (till barnen) Wilmer börjar bli stor. Jag låter väl som en annan gammal gumma, men tänk vad tiden går fort!

Snart sitter man där på Solstrålens boende för dementa och skakar så rackans mycket om händerna att kaffet är slut redan innan koppen kommit fram till munnen. Bäst att ta vara på tiden så gott det går.

Det har varit en intressant dag. Min arbetskollega tog med sina tarotkort efter önskemål från mej. Jag vet egentligen inte om jag tror på det eller om jag bara vill tro på det, men det är något som lockar mej väldigt mycket när det gäller sådana här saker. Okända eller övernaturliga eller vad man nu ska kalla det.

Hur som helst så läste hon korten år mej. Hon sa visserllgen själv att hon bara lär sig detta än så länge så "ta det med en nypa salt" sa hon, men lite måste jag nog erkänna att jag faktiskt ryste när saker och ting som hon läste ut från korten visade sig stämma ganska bra. Till en början var det väl lite sisådär, jag tyckte inte alls att saker och ting stämde, men efter allt som dagen har gått så har jag börjat se att det nog stämde bättre än jag först trodde. Jag orkar inte dra detaljerna kring vad det gällde, men jag blev i alla fall inte särskilt imponerad till en början, men efter att jag dragit några kort så märkte jag att samma kort hela tiden återkom. Om och om igen, med vissa undantag. Vi pratar om en kortlek med 44 olika kort, och hela tiden återkom samma kort.
Lyckligt sammanträffande? Ja, kanske det.
Inte förrän jag frågade om min kommande träning, hur det skulle gå med den och för mej osv dök det upp ett nytt kort. Gissa vad det kortet hette. EXERCISE! Vad är oddsen undrar jag? Är det fortfarande ett lyckligt sammanträffande? Jag blev i alla fall paff när jag såg det kortet. Dessutom fick hela mina armar tutt-hud. Det kanske låter fjantigt men när man satt där så var det lite kusligt...

Jag har hur som helst börjat fundera på om jag skulle köpa mej en tarot-kortlek. Visst, jag kanske inte är övertygad än, men om jag köper en och lär mej så märker jag väl efter ett tag om det verkar vara något att ha. Så länge jag tycker det verkar intressant och kul så ser jag inte why not.

Så nu sitter jag här igen. Jag ska snart gå och lägga mej. Jag borde redan ha gjort det, men om jag gör det så blir det ju så snabbt morgon och då är det ju jobb-dax igen. Känner mej som ett litet barn dagen innan julafton (fast tvärt om) när jag tänker så.
Jag tänkte dessutom att jag skulle vänta in hjärtat mitt innan jag kryper till kojs. Men ack vad trött jag är. Jag somnade till och med under lunchen på jobbet idag.... Inte klokt att jag ska vara så trött hela tiden. Hoppas jag blir piggare när jag börjat träna.

Jag tar och borstar tänderna medans jag väntar tror jag.
Natti natti.... Sov så gott!

Tankeverksamheten är på fri fot

Funderar på om det finns någon rätsida på livet. Hur skulle den se ut i så fall?
Skulle det vara en familj bestående av ett gift par, x antal barn, en villa i förorten, två bilar och ett par husdjur, relativt gott om pengar?
Eller skulle det vara ett liv där man hade allt det man önskade sig? Fast då hade man ju inte haft något att längta efter.
Det kanske är så enkelt som att ha det som är viktigast för var och en? Familj och vänner i vått och torrt.
Det kanske inte är meningen att det någonsin ska vara helt perfekt, just för att man hela tiden ska sträva efter nåt. Det kanske är det som är "meningen med livet". Om det nu finns nån sådan.

Det låter kanske mest som massa filosofiskt trams kan jag tänka mej, men jag funderar över sånna här saker ibland. Som nu det senaste till exempel. Sedan ett halvår - år tillbaka så har det hela tiden varit nåt. Var det inte bristen på jobb som flaggade högst i topp så var det den egna eller familjens hälsa. När detta hade passerat så höll allt annat på att rasa, och till sist, när man trodde att nu börjar allt ordna upp sig, ja då krisar det på jobbfronten igen. Ska det aldrig ta slut undrar jag?

Så därav mina så väldans djupa funderingar i början av inlägget. Alla har väl någon gång sett det där utåt sett perfekta förhållandet. Med ett vackert par, två fina barn, fina bilar och ganska stor villa (minst ett gästrum måste det ju finnas). Nu kanske jag överdrev lite, men som sagt, en familj som verkar helt problemfria,



Finns dessa människor på riktigt?

För ett par år sedan såg jag en intervju med Robbie Williams där han berättade en del om sitt privatliv. Bland annat så berättade han att hans fickvän och han aldrig nånsin hade bråkat under deras treåriga förhållande. Vad drar man för slutsatser av det? Jag kan inte låta bli att tro att pengar spelar stor roll där. Jag menar, hur ofta är det inte som tjafs i ett förhållande handlar om pengar, direkt eller indirekt?

Fast det kan ju inte enbart handla om det heller. Hade det gjort det så hade vi nog slagit ihjäl varandra här hemma :P

Nej skämt å sido. Jag tycker själv att det senaste årat har varit fullt av jobbiga saker, men det har ju inte varit förjäves heller kan jag tycka. Inte för att jag någonsin skulle vilja uppleva den skiten igen.
Men när allt verkligen höll på att gå åt skogen, så insåg man ju vad som verkligen betydde något.
Utan min familj så skulle jag nog inte orka med någonting. Men det hindrar mej ju inte från att längta efter att bara få pusta ut mellan problemen. Att "bara" behöva gå till jobbet en tidig morgon när man är trött som ett ägg är ju egentligen en lyxvara. så länge man väljer att se det så.
Jag har kommit fram till att det sällan är jobbigt att göra saker. Att tänka på dom innan man ska göra dom däremot, det är jobbigt det.

Nej nu får jag inte bli för djup. Dags att simma mot ytan igen.

Men det är ändå en ganska bra idé att skriva ner sånna här saker. Skulle jag bara gå runt och fundera på detta så skulle jag inte kunna hålla ordning på tankarna. Kommer garanterat att komma fler inlägg i den här stilen.

Snart kommer min lille tommelibo hem hoppas jag. Han är saknad på hemmaplan.

Så otålig man bara kan bli

Jag är ensam hemma, sambon är och tränar och lillan har lagt sig. Lagt sig många gånger till och med, och rest sig och sprungit upp lika många gånger... Hur mycket jag än.......

.......*pause för att Linnéa är uppe*...

Hur mycket jag är älskar den lilla varelsen så blir jag tokig när hon håller på så här!! Jag lägger henne, hon springer upp, sambon lägger henne, hon går upp och tänder lampan, jag lägger henne, hon springer ut i vardagsrummet och skrattar, sambon lägger henne osv osv.
Så här kan man hålla på i ett par timmar varje kväll om det vill sig illa, och detta har pågått sedan i oktober.

Enligt "Supernanny" så ska barnen till slut lära sig att det inte är någon idé att springa upp ur sängen, men hur lång tid ska detta ta då? Tänk om det bara gäller lite äldre barn.....?

.......*pause för att Linnéa tände lampan*.......

Extra jobbigt är det när man är ensam när hon håller på så här. Sambon tränar ju idag så då får det bli så. Jag är så avundsjuk just nu på att han kan träna på för fullt när jag inte kan börja än. Jag är så fruktansvärt otålig med att få börja träna på riktigt att jag förmodligen går honom på nerverna med mitt tjatande om att han ska visa mig teknikerna så att jag i alla fall har lite kött på benen när jag sedan börjar på riktigt. Varför slösa med massa dyrbar tid? Jag ska ju bli bäst ju :D

.......*klick klick klick (Linnéa är på lampan igen)*.....

Jag känner för övrigt stor irritation över en viss annan. Varför vet jag inte ens. Jag klarar bara inte av henne och jag har bara träffat henne en gång, men hon stör mej något enormt. Jag får riktigt jobbiga känslor i magen varje gång hon kommer på tal. Förmodligen är det avundsjuka där med, men den handlar även den om träningen.
Så otålig är jag alltså på att få börja träna, att en inte ett ont anande människa, går omkring och blir väldigt mycket ogillad av mig.
Jag vet, det är bara jag som har ont av det (och förmodligen även sambon som får höra allt jag vräker ur mej) men jag kan bara inte låta bli. Inte förrän jag själv är igång och visar henne att hon visst inte hade så mycket att komma med ändå (det är i alla fall min plan).

.......*Linnéa vaken igen*.....

Äsch... Det blir nog bra med det med....

Rastlösheten knackar på

Fick en alldeles alldeles underbar sovmorgon idag! Det var inte igår kan jag säga.
Kände mig som en helt ny människa när jag väl gick upp i morse.
Jag åt en härlig frukost i lugn och ro för att sedan gå ut och springa lite.
Tänkte jag i alla fall.....

Det visar sig ju att det är töväder, och inget ont om det för all del, men det var ju snorhalt ute! Inte värt att risker att bryta lårbenshalsen i förväg.

Men det känns så himla typiskt bara. När nu äntligen kylan har gett med sig så blir det töväder och rackans halt istället :(

Istället blev det städning. Det var ju behövligt och med överskottsenergin man satt inne på så passade det ju ganska bra.

Men nu sitter jag här igen. Huset är rent och jag har inte mycket för mig, men energin sitter kvar i kroppen, vilket har gjort mej så där jobbigt rastlös.

Synd att inte energin bidrar till högre hjärnaktivitet kan jag tycka, för då kanske jag hade kommit på nåt skoj att ta mej för...

Middag.... Ja det kanske hade vart nåt :)

Inte alltid som man tänkt sej

Nepp, ingen löprunda idag inte :(
Får kolla på Lets Dance istället och kanske ta ett eller annat glas vin...

Inte fy skam det heller :)

Back on track

Japp så är det.
Jag har inte skrivit något sen i mars när jag påbörjade den här bloggen och en hel del har ju hänt sedan dess.

Ingen idé att ta upp allt här egentligen.




Kanske ser dom ut såhär?



Jag sitter just nu på jobbet. Slutar strax, och eftersom det är fredag så längtar man extra mycket tills man får låsa kontoret och dra hemmåt.

Eftersom jag jobbar sista dagen på kontoret idag så har jag knappt gjort någonting, bara pillat med bloggens design :) Det har inte varit så tråkigt ändå och dagen har inte gått så himla långsamt.

Jag fick dessutom ett trevligt samtal från min darling som sa att han har beställt boxningshandskar till mig nu och dom är ROSA :D

Japp, jag ska alltså börja träna kickboxning. Ska bli skitskoj! Längtar som fasen till jag får sätta igång :D Jag ska bara hitta en barnvakt som kan hjälpa till med Linnéa medans jag tränar. Men det löser sig säkert.

Jag kommer garanterat att överösa den här bloggen med all möjlig träningsinfo. Ska bli så kul!

Än så länge får jag visserligen nöja mej med konditionsträning, med det är inte helt fel det heller. Med tanke på dagens fina väder så kanske man skulle ta sej en löprunda.

Såhär års får man ju även alldeles förbaskat oönskad kondition i form av snöskottning.